sandratolonen

♡ Sandra Tolonen ♡

Annons

Söndag

IMG_1724

Kärlek. Jag kan tycka det är så himla läskigt. Och nu egentligen inte för min egen del. Utan i det stora hela.

Jag ser ständigt par som hittar sin kärlek. skaffar barn, separerar, hittar ny kärlek. Och den nya kärleken verkar lika stor som den förra.

Det läskiga är ju allt det! Jag själv sitter i den tryggaste position jag någonsin gjort. Jag är övertygad om att jag kommer leva med min familj i all evighet.

Men det trodde väl dom också? Majoriteten väljer väl inte att skapa ett liv (barn) utan att vara säker på att det är mannen/kvinnan i sitt liv?

Och i min värld är det jääääkligt svårt att hitta någon som matchar en så bra och man faktiskt vill dela sitt liv med. Och då blir jag så förvånad över hur snabbt separerade personer hittar ny kärlek? Har de fruktansvärd tur i kärlek eller bara icke kräsna?

Det skrämmer mig lite. Att folk har fel om personen de valt att börja leva livet med och skaffat barn.

Inte (!) för att jag tvivlar det minsta. Jag bara tänker att alla borde väl vara säkra. Är jag extra säker då än de jag stött på? Känner folk det innerst inne att personen inte är helt rätt?

Sånt jag funderar på ibland. Och det gör mig sorgsen ikväll. För alla som det inte blev som de tänkt sig. Men också glad att de hittat kärlek igen.

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Söndag

IMG_1572

 

Först är det jäkligt jobbigt. Man ska packa ner allt från vantar, extra byxor, mat och ja, när man är klar inser man att man själv ska ju också ha mat och kläder efter väder. Det är inte riktigt som förr, slänga ner lite sen drar man. Nu när man packat klart så inser man att barnet inte hinner vänta med mat så då måste man fixa lunch innan.

 

När man kommer dit ska allt på, man svettas och bråkas med barn och till slut så kan man känna lugnet.

 

DÅ är det skönt.

 

 

Så ja. Det är skönt med naturen. När man väl är klar.

 

 

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Förlossningsberättelse – Johanna

Hej! Mitt namn är Johanna, är 25 år gammal bor med min sambo Johan utanför Laholm, tillsammans har vi två döttrar. Lovisa som är född i juli 2016 & Nellie som är född i augusti 2017. Detta är min förlossningsberättelse om när Nellie kom till världen.

 

Bf var den fredagen den 11 augusti, vi var inställda på att hon skulle komma tidigare då jag sen vecka 21 hade haft väldigt mycket sammandragningar & i vecka 31 var vi inne på förlossningen & gjorde ctg som visade på regelbundna & rätt kraftiga sammandragningar, fick även en spruta som lugnade livmodern & blev sjukskriven från min föräldraledighet. Men tappen var 3 cm & jag var inte öppen något.
Hursomhelst. Bf närmade sig i en rask takt, ingenting hände när dagen D väl var här. Helgen gick, jag vågade knappt åka till affären då jag var rädd att vattnet skulle gå när som, nojig som man är, haha 😅

 

Måndagen den 13:e augusti vaknade jag på morgonen & hade förvärkar, äntligen tänkte jag! Nu är det starten på något. Regelbundna var dem, kom med ca 5-10 minuters mellanrum. Men nej, ingenting hände. Sömnen uteblev då jag hade väldigt ont av dem. På onsdagen fick vi åka in & göra ett ctg, hemska pinvärkar blev domen, fick med mig en sovdos hem & jösses vad gott jag sov den natten! Vaknade upp på morgonen & kände inte ens av foglossningen, den lyckan 😍

 

Image-5
Söndagen den 20:e var jag inne igen för ytterligare en sovdos, öppen 2 cm & pinvärkar. Jag har aldrig mått så dåligt & varit så utmattad som jag var under dessa 11 dagarna med ”pinvärkar”.

 

Dagarna rullade på, pinvärkarna likaså.
Måndagen den 21:e skulle jag varit på mitt sista besök på mvc för att boka igångsättning, vilket vi hoppade över då jag uppfattade pinvärkarna som lite värre (skulle visa sig att det var bara en ren inbillning..) jag hade ju trots allt haft dem en vecka nu & var ganska uppgiven.
Slemproppen gick i omgångar på tisdagen. På onsdagen var det lugnt, ytterst få pinvärkar.

 

På torsdagen (24:de) skulle jag & sambon köra in en kompis bil till Halmstad, sen storhandla. Skulle ju trots allt bli igångsatt på lördag morgon.
Går på toaletten innan vi ska åka, hej å hå, där kom hela slemproppen. Tänkte inte mer på det förrän jag kommer ner till bilen & ska köra iväg (sambon har redan kört med den andra bilen). En värk! Hjälp vad ont den gjorde. Klockan är 10 på fm, Sätter mig i bilen & kör iväg, får två på vägen in & en när vi kommer fram. Gråter hysteriskt, då de gjorde så himla ont. Ringer förlossningen som tycker jag ska avvakta,

 

”ta en panodil & ställ dig i duschen”.

 

Hemma härdar jag ut till 15 på em, åker in till förlossningen, får ett rum, blir uppkopplad på ctg & bm försökte undersöka mig, men det gjorde så fruktansvärt ont ”där nere” då hon inte nådde & tryckte allt vad hon orkade så vi blev hemskickade med en sovdos, för jag hade bara 2 värkar på 10 min.
Lyckas somna mellan 18:30-19:30 sen ligger jag & vrider mig i smärtor. Sambon somnade vid 21 & vid 22 är jag så utmattad att jag lyckas slumra mellan värkarna. Klockan 01 vaknar jag & går upp & vankar i vardagsrummet, 01:30 ringer jag till förlossningen & gråter i luren & förklarar för henne att jag orkar inte mer. Jag vill bara komma in. Får till svar att jag ska försöka en stund till hemma, känner jag att det absolut inte går så ska jag ringa när jag sitter i bilen. Sagt & gjort, 02:15 väcker jag sambon & 03:15 blev vi inskrivna på förlossningen.

 

De kopplar upp mig på ctg & berättar att efter ctg:t ska de kolla hur mycket jag har öppnat mig. Ligger med ctg:t ca 30 minuter, undersköterskan satt med i rummet hela tiden & pratade om allt mellan himmel & jord. Hon berömde mig flera gånger för att jag var såpass samlad under värkarna även om jag egentligen bara ville skrika rakt ut.
Till slut kommer bm in & då är det dags för undersökning, vi hade pratat om att jag eventuellt skulle bli igångsatt på morgonen beroende på hur allt låg till. De ville inte skicka hem mig iallafall, jag hade ju trots allt tvingat mig in.

 

Öppen 6 cm & en buktande hinnblåsa!

 

Så de förberedde alla grejer för att ta hål på hinnan, kopplade bort ctg:t från mig & lämnade rummet då jag behövde gå på toa & de skulle anteckna i journalen. Klockan är nu 04:25.
Får en värk vid toastolen, sätter mig ner & får en krystvärk. Pang! Där gick vattnet rätt ner i toan & jag skriker på sambon att han måste hämta hjälp för hon kommer i toastolen!
Hade rummet precis vid receptionen så de hörde när jag skrek & var i dörren redan innan sambon hade hunnit vända sig från mig.
Det enda jag får ur mig är att jag är rädd & att jag ska inte föda barn nu. Hon kan inte komma nu. Undersköterskan & Johan får hjälpa mig upp i sängen då jag är i chock & helt paralyserad. Under denna tiden, som kändes som en hel evighet har jag hunnit få två krystvärkar till. Väl uppe i sängen, blundandes med lustgasen så hårt jag bara kunde mot ansiktet, sittandes i någon konstig position med ena benet i gynställningen & andra foten i undersköterskans hand, kommer det två krystvärkar till &

 

klockan 04:31 fredagen den 25:e augusti föddes vår ”lilla” Nellie, 4220 gram & 51 cm ❤️

Image-4

 

Hade det inte varit för att jag känner att jag är färdig med barn-biten nu så hade jag absolut kunnat tänka mig att föda igen. Det är så otroligt häftigt & övermäktigt på något vis.
Det finns inte en enda förlossning som är den andra lik & lita på din magkänsla när det väl är dags & lycka till 😊

 

 

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Förlossningsberättelse – Annikas

Hej på er! Vad roligt att vara här! Mitt namn är Annika och jag är 28 år. Bor i Jönköping med min sambo Oskar och våra två tvillingflickor Vilhelmina och Lydia som nu är 7 månader gamla.

När man ska föda tvillingar får man oftast inte gå 40 veckor. TUR för både mamma och barn säger jag! Jag fick ett igångsättningsdatum i v. 38. Då jag inte hade känt av några tecken alls på att förlossningen var nära så var jag övertygad om att jag skulle bli igångsatt det planerade datumet den 21 mars 2017.

 

Den 8 mars var (trodde jag då) en helt vanlig dag. Min mage var vid det här laget gigantisk! Det började bli jobbigt att röra mig men samtidigt var det nästan ännu värre att sitta eller ligga still då det kändes som alla organ i magen pressades ihop och jag fick känslan av att inte få luft. Därför gick jag mycket (otroligt korta och långsamma) promenader. Kl var 14:30 och jag skulle just ge mig ut på en runda när jag kände som ett knäpp mellan benen och därefter att någonting började sippra. Jag ringde till förlossningen och vi fick åka in. När jag klev ur bilen utanför förlossningen övergick sipprandet till forsande! Minns att jag hade ljusgrå mjukisbyxor på mig och att jag kände mig dum som gjort ett så osmart klädval (ni kan ju tänka er hur diskret en vattenavgång är i ett par ljusgrå byxor… inte så diskret). Precis som om det spelade någon roll…

 

Vid det här laget kände jag fortfarande inte av några värkar. Hade vi väntat en enling hade vi förmodligen fått åka hem igen för att vänta in värkarna men pga att vi väntade tvillingar fick vi vara kvar. En tvillinggraviditet räknas som en riskgraviditet och därför vill de ha en under lite extra uppsikt. Nu hade klockan blivit 17:00 och vi fick ett rum där vi installerade oss. Det kommer inte bli lätt att somna här ikväll med alla tankar som snurrar, tänkte jag som var helt inställd på att det skulle dröja till dagen därpå innan värkarna skulle sätta igång. Och stackars Oskar som ska behöva sova i fåtöljen, vet jag också att jag tänkte. Då visste jag inte att vi båda skulle ”slippa” sova den natten. Därmed inte sagt att ”slippa” behöver betyda att det vi skulle vara med om var bekvämare än att ligga sömnlös eller tillbringa en natt i en fåtölj. Vid 19-tiden började jag känna av som svag molnande mensvärk. Då vi båda började bli hungriga bestämde vi oss för att gå ut i det gemensamma matrummet för att äta lite kvällsmat. Vi kom bara några meter ut i korridoren innan jag kände att den där hungern var som bortblåst. Jag kände mig illamående och var tvungen att vända tillbaka till sängen. Vi gick tillbaka till vårt rum och nu kände jag att värkarna började tillta mer och mer. Jag hade ju förstått att den här fasen skulle vara jobbig och kräva uthållighet. Därför ville jag vänta så länge som möjligt med att ringa på klockan. Var rädd att jag bara skulle vara öppen typ 2 cm och bli superbesviken. Ville ju liksom känna ”yes, då har jag gjort en stor del, nu fixar jag det sista också” Förstår ni? Men kl 21 ringde vi iaf på klockan. Barnmorskan som kom in i rummet märkte på mig att jag nu började få ont på riktigt och föreslog att jag skulle ta någon form av smärtlindring. Vi kom fram till att jag skulle testa akupunktur. Men innan hon fixade fram grejerna ville hon kolla hur öppen jag var. Det visade sig att jag var öppen 6,5 cm och att det var för sent att sätta in någon smärtlindring utöver lustgas. Minns att jag kände mig väldigt lättad när det visade sig att jag var öppen så pass mycket ändå.

 

Nu var det nära!

 

Jag fick lustgas och värkarna blev nu starkare och starkare. När värkarna kom väntade jag tills de var nästan ända uppe på sin topp innan jag satte lustgasen till ansiktet. Det är nämligen så att jag har en grym fobi för att spy och jag hade hört att man kunde bli illamående och spy av just lustgasen. Det enda jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev var ”Jag vill att ni ska veta att jag är sjukt rädd för att spy!”

 

När värkarna började bli outhärdliga sa barnmorskan till mig att sätta till masken redan när jag kände att en ny värk var på gång istället för att vänta tills den redan var på toppen. Det tar ju några sekunder innan lustgasen ger effekt såklart. Men jag skrek bara

 

”Neeej, jag vill inte spy!”

 

Vi har skrattat åt detta i efterhand. Ni förstår att man är rädd för att spy när man hellre avstår lustgas vid en förlossning än gör det.

 

Här börjar tidsuppfattningen bli ganska svag. Smärta, andas, dricka, smärta, andas, samla mig, samla mig, samla mig, smärta, andas, tänka positivt positivt positiiivt, snart är de här, vad är klockan, nu jävlar händer det, snart, snart, snart, nej detta gååår inte, jag orkar inte en minut till, vad är klockan, andas, smärta, andas.

 

Helt plötsligt var rummet fullt av folk. Som tur var hade min barnmorska redan förberett mig på att det skulle vara mycket folk i rummet vid förlossningen, så att jag inte skulle bli orolig. Det är det alltid vid en tvillingförlossning. Det är ju trots allt två barn att hålla ordning på.

 

Plötsligt hör jag något som ger mig en sån sjuk pepp och kraft. En av barnmorskorna säger ”Annika, nu ser jag huvudet, nu är det nära.” De orden från barnmorskan glömmer jag aldrig. Det fanns verkligen ett (två) barn där inne! ”Nu trycker du bara på” sa barnmorskan till mig och jag kände bara att nu är detta snart över, TRYCK nu Annika! Klockan var 01:25 när jag började krysta.

Kl 01:35 föddes vår Vilhelmina (2710 g). Oskar fick upp henne på bröstet. Många har frågat mig om det inte är knäckande att känna att man ska göra om allting igen när man äntligen fött det första barnet. Men nej, nu red jag bara på nån våg av adrenalin. Vem var tvåan som låg kvar där inne???

Nu stod en läkare och hängde över mig med ett stadigt grepp över min mage. Hon höll nämligen den andra bebisen på plats i magen så att den inte skulle lägga sig i säte nu när ettan helt plötsligt hade lämnat massa utrymme efter sig där inne.

 

När Vilhelmina nu hade fötts avtog värkarna. Jag fick vila en liten stund men sedan behövde ju även tvåan komma ut. Jag fick värkstimulerande dropp för att värkarna skulle komma igång igen. Jag hade inte haft en tanke på att det bara var ettans fostervatten som hade gått tidigare på dagen men tjoff så gick nu vattnet ännu en gång, för tvåan den här gången. Kl 02:04 kom krystvärkarna tillbaka och kl 02:11 föddes vår Lydia (2980 g).

 

IMG_1478

 

Att föda barn är det coolaste man kan vara med om. Visst gör det fruktansvärt ont men känslan av att snart snart snart få träffa sitt/sina barn är så mycket större och så grymt häftig! Vill passa på att tipsa om en bok jag läste när jag var gravid som heter ”Att föda utan rädsla”. Den handlar om att tankens kraft och rätt andning kan ta dig väldigt långt. Läs den om du snart ska föda och stort lycka till med ALLT!<3

 

 

 

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Tisdag

  • Klockan: 08.30
  • Måste: Snart plocka fram frukost & sen ta en långpromenad

Processed with VSCO with c2 preset

  • Känner: En blandning mellan motivation & ångest. Lustig känsla.
  • Nu: Dricker jag kaffe, varvar mellan nyheterna & Barnkanalen. Försöker hålla lillfisen vaken fram till frukost så hon kan ha sin dagliga förmiddagsvila efter.

Processed with VSCO with hb1 preset

  • Tänker: Att det hade varit trevligt att vara i trädgården idag.
  • Gårdagens bästa: Att träna (barnfri tid att ladda om, träna & träffa kompis = 3 i ett)
  • Kläder: Myskläder nu men tror jag ska hoppa i träningskläder för promenaden & behålla dem på hela dagen. Man känner sig extra hurtig då tkr jag…
Annons
Kommentera (0)

Kommentera

stats