sandratolonen

♡ Sandra Tolonen ♡

Annons

Måndag

✨  Hej min fina.   ✨

IMG_9284

Hur är det med dig? Haft en fin helg? Tacksam över att du svepte förbi här idag. Haft funderingar på att lägga bloggandet på hyllan. Jag vet, jag har försökt många ggr och ångrat mig. Men privatlivet får komma först. Jag själv är väldigt öppen med att dela med mig av allt men man är ju inte själv. Jag har ju en familj som man ”hänger ut” rätt mycket här och jag börjar känna att det inte känns rätt.

Det är så skönt med bloggen, som en dagbok men att jag skriver till dig. Vi får se. Det är många förlossningsberättelser kvar att publicera och det vill jag verkligen.

Inga snabba beslut! ☝🏻

Vår flicka sa sitt första ord igår

”tack tack”

Så fantastiskt! Så häftigt!

IMG_9285

 

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Mathildas förlossningsberättelse – de starka tvillingarna


Hej jag heter Mathilda och är 22 år. Jag bor tillsammans med min sambo, våra enäggstvillingar Nova och Nicole och våran hund Marley.

♥️

Den 26 maj 2016 plussade jag på ett graviditetstest och både jag och min sambo vart helt överlyckliga. Vi var mitt i ett husbygge som turligt nog skulle vara klart innan bebisarnas ankomst. Min graviditet tickade på, väldigt fort tyckte jag! En torsdag i slutet av November var jag på en vanlig kontroll hos min barnmorska där det upptäcktes att mitt blodtryck var för högt, det som alltid hade legat perfekt. Det konstiga då var att hon inte ville kolla ett urinprov utan skickade hem mig och sa att jag skulle komma tillbaka veckan därpå och kolla igen.

Fredagen gick utan problem men på lördagkväll upptäckte jag att mina ben var helt vätskefyllda. Stenhårda, och uppsvällda. Jag och min sambo övervägde ifall vi skulle ringa förlossningen eller inte, men bestämde oss för att vara på den säkra sidan. När vi hade pratat med förlossningen så ville dem att vi skulle komma in för en kontroll, så två kompisar körde upp oss. Väl där hade jag ett blodtryck på 170/110 och +3 protein i urinet.

Havandeskapsförgiftning var ett faktum och jag blev inlagd.

Hela dagarna gick åt att gråta floder, jag avskyr verkligen sjukhus och det kändes så konstigt att ligga där när jag kände mig så frisk. Dagarna tickade på och blodtrycket låg ungefär samma hela tiden! På torsdagen, veckan efter sa läkaren till mig att om mitt blodtryck var stabilt imorgon, alltså på fredagen så skulle jag få helgpermission, ingen var lyckligare än mig! Fredagen kom och jag vaknade väldigt tidigt den dagen, jag hade okontrollerade små ryckningar i ben och armar, ringde på en barnmorska som lugnande ner mig och sa att det endast var en bieffekt av min blodtrycksmedicin.

Just den dagen, så började mitt blodtryck balla ur totalt. Upp och ner och överallt samtidigt kändes det som.. Vid 12 på dagen ringde jag min sambo och bad han komma för att jag var så ledsen, då jag förstått att jag inte skulle få komma hem och han satte sig i bilen och åkte till mig. Vid 16 bytte sköterskorna skift och det kom in en ny barnmorska. Hon skulle kolla blodtryck och koppla mig på ctg, och hon tittar då lite besvärat på mina ryckningar i ben och armar och jag förklarade vad den andra barnmorskan sagt. Vid 18 kommer hon in igen och ska kolla ett nytt blodtryck, mina ryckningar hade ökat markant och nu skakade nästan hela jag. Hon går iväg och hämtar en läkare och dem två tittar en ganska lång stund på mig, sen bestämmer dem sig för att ge mig lugnande och koppla upp mig på ett magnesiumdropp. Att få magnesium intravenöst var det sjukaste jag någonsin upplevt, det kändes som att kroppen verkligen brann! När mina skakningar bara förvärrades trotts lugnande och magnesium gick allt väldigt fort, dem rullade mig fort in på ett operationsrum och enligt min förlossningsjournal skar dem i mig 20.20 och min första dotter var ute 20.25 och 20.27 kom min andra dotter. Eftersom jag bara var i vecka 30+6 hade barnen ett varsitt läkarteam till sig, det var alltså runt 25 personer inne i det lilla operationsrummet.

Barnen vart snabbt lagda i en varsin kuvös, uppkopplade på massa maskiner. Sen körde dem upp barnen till intensivvårdsavdelningen på neonatalen och mig körde dem till uppvak. Min sambo satt med barnen hela natten. Jag fick inte träffa barnen förrens 2 dygn efter vilket var helt olidligt men jag hade varit så sjuk så jag sov nog nästan i 2 dygn.

Det tog cirka 3-4 dagar innan jag börkade röra mig fritt efter mitt kejsarsnitt, har förstått stt jag var väldigt snabbt uppe och rörde på mig. Det positiva med att alltid vara rastlös kanske haha. Jag läkte väldigt fint, så om jag mot förmodan skulle bli gravid någon gång igen, skulle jag absolut vilja föda med Kejsarsnitt.

Efteråt. 

Jag vet att mina tankar precis efter var väldigt jobbiga, jag kände att läkarna hade stulit min förlossning, att jag själv inte hade åstadkommit någonting eftersom jag bara låg där. Men det funkade faktiskt bättre för mig!

Tvilling nr 1 heter Nicole och hon vägde 1184 g och var 35 cm lång.
Tvilling nr 2 heter Nova och hon vägde 1229 g och var 37 cm lång.

Väldigt små bebisar! Men så himla starka, vi behövde endast stanna på neonatalen i 3,5 vecka och hade därefter hemsjukvård i en vecka!
Idag är mina tjejer 4 månader och väger strax över 4 kg, dem ser ut som nyfödda bebisar!

Hela det här skräcksenariot har gjort mig livrädd, jag kommer nog aldrig att bli gravid igen pga rädslan för att få havandeskapsförgiftning igen. Mitt blodtryck ser idag jättefint ut, jag mår superbra och mina barn mår detsamma!


Hälsningar Mathilda

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

skriken jag aldrig glömmer

Var ute och gick en promenad innan och lyssnade på Fredagspodden om du känner igen det. De berättade om Amandas förlossning och det sätter igång mycket tankar hos mig. Hon har haft två traumatiska och nu en icke. Glad för hennes skull ♥️

För mig är det mycket sorg i att jag var i en dimma alla dygnen. Så mycket smärta och trötthet. Blir så ledsen över att andra haft en klarare bild av sina förlossningar. Skärmskudden kommer fram också, är jag svagare än andra? Ni vet, det som vi jobbar på med på hela den här dela-förlossningsberättelse grejen. Att man inte ska skämmas. Men det är svårt. Många säger att jag faktiskt är starkare än många andra (att man ska tänka så) som klarade sån smärta så länge.

Skäms ibland för F att jag tar upp det då och då, som att man ältar. Men förklarade idag (han förstår) att jag har gått igenom det största och smärtsamaste i livet och det krävs att jag ältar – för bearbetningens skull. Jag pratar inte om det så pass mkt så man behöver professionell hjälp,  utan mest när tankar flyger förbi. Han var ju den som var med och kan svara på mina frågor.

Jag minns mina skrik och mina känslor. Känslorna när jag skrek i den där lustgasmasken. Jag funderade på min promenad hur det kändes. Det var som att jag blev våldtagen, såna skrik. När kroppen slits sönder av smärta och man inte ens kan gråta. Sorgsna skrik. Jag minns det så väl. Några ggr bröt jag ihop och grät, när de skulle töja mig och det gjorde ännu ondare. Jag minns hur jag skrek-grät. Sådär mycket och fruktansvärt man gråter när man vet att ingen lyssnar. Men många lyssnade. De stöttade och man kunde inte göra så mycket såklart, mer än de gjorde. De var fantastiska. Vi kände oss aldrig ensamma där i förlossningsrummet, frågade F det häromdagen men de hjälpte oss när vi behövde det.

Jag önskar att det varit annorlunda. Att jag kunde blicka tillbaka och se något ljus av de dygnen. Jag bara minns smärta och att jag var fruktansvärt hög stundvis.

Funderade också under min promenad på hur folk som föder kan ha tid och ork att titta på dator/filmer/serier under tiden. Jag var inne i kaoset hela tiden. Jag kunde knappt ta mig till toaletten, nej det kunde jag inte ens, de tappade mig de flesta gånger. Jag bara låg där eller satt på bollen. Som ett vrak.

Jag vet att det är för privat. Jag borde inte skriva här. Men nu gör jag det. För mig är det helt okej för jag står för min förlossning. 

Allt jag kan tänka på är att jag vill göra om det. Jag vill ha en bättre förlossning och jag hoppas verkligen jag får det.

Jag vill ha revansch.

♥️

Annons
Kommentera (1)

Kommentera

  1. Jessica

    Vilken underbar blogg jag kom in på! Massa fina/smärtsamma/starka och unika förlossningsberättelser har jag kunnat kika igenom under min jobbnatt :) tycker du verkar jättestark som vågar prata och skriva om hur du mår och jag hoppas du får revanch på din nästa förlossning! Styrkekram!

Se fler...

Jag har kommit hem

Det känns som jag och Fredric är skapta för varann. Klyschigt men så känns det. När jag var singel så tänkte jag hela tiden

”han finns där ute men han måste bli klar med sitt först”.

Och precis så var det. Hade jag träffat honom tidigare hade han varit upptagen med sin crosskarriär och inte haft tid att titta åt flickvänshållet. Man måste bli klar med sitt. Försök tänk så om du är singel – att han/hon finns där ute men hittar ni varann för tidigt kanske det inte blir ni. Det kanske är DU som inte är klar. Jag var nog inte det heller förens nu, även fast jag mådde jätte dåligt av att leva själv och hade mycket tankar och ångest över att man kände att man aldrig kommer träffa någon så kanske jag var tvungen att gå igenom det. Jag hade kanske inte känt den tacksamhet jag känner nu annars.

Igår hade vi varit ett par i två år och 1 månad. Vi glömmer lätt vår dag då vår lilla älskling har sin dag två dagar senare. Första året firade vi varje månad med en dejt, många gånger med bubbel. Kanske borde vi införa det detta året också? Lite bubbel den 20:onde varje månad. Värt att firas.

Och jag GLÖMDE vår 2 årsdag! Jag som inte glömt något sånt någonsin! Han kom hem med blommor en dag och tji fick jag. Tänk att jag träffade en man som är bättre på sånt än mig – trodde jag inte var möjligt! 😄♥️

Han är en sån gentleman hela tiden, det är så ovanligt och fantastiskt. När jag är med honom känns det som jag kommit hem.

Processed with VSCO with b1 preset

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Solen vågade sig fram

Min & lillgrisens dag började med en timmas promenad – efter kaffe, hennes första morgonvila & frukost. Lyssnade på poddar hela vägen medans hon somnade igen, var så skönt med solen!

☀️

Sedan åkte vi och hälsade på vårt mammacrew. Det blev en långpromenad till i det fina vädret & kaffe efter det. Shit vad barnen börjar växa till sig, en kan redan stå när hon håller i sig & två sitter själva. Låg de inte i vår mage nyss?

Bilderna lånar jag utav Emelie. Där kan du förresten också få tips om du ska resa med barn! Hon har skrivit ett bra inlägg om det! 👍🏼

IMG_9248IMG_9249 IMG_9250

 

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

stats