Förlossningsberättelse - Annikas | ♡ Sandra Tolonen ♡
sandratolonen

♡ Sandra Tolonen ♡

Annons

Förlossningsberättelse – Annikas

Hej på er! Vad roligt att vara här! Mitt namn är Annika och jag är 28 år. Bor i Jönköping med min sambo Oskar och våra två tvillingflickor Vilhelmina och Lydia som nu är 7 månader gamla.

När man ska föda tvillingar får man oftast inte gå 40 veckor. TUR för både mamma och barn säger jag! Jag fick ett igångsättningsdatum i v. 38. Då jag inte hade känt av några tecken alls på att förlossningen var nära så var jag övertygad om att jag skulle bli igångsatt det planerade datumet den 21 mars 2017.

 

Den 8 mars var (trodde jag då) en helt vanlig dag. Min mage var vid det här laget gigantisk! Det började bli jobbigt att röra mig men samtidigt var det nästan ännu värre att sitta eller ligga still då det kändes som alla organ i magen pressades ihop och jag fick känslan av att inte få luft. Därför gick jag mycket (otroligt korta och långsamma) promenader. Kl var 14:30 och jag skulle just ge mig ut på en runda när jag kände som ett knäpp mellan benen och därefter att någonting började sippra. Jag ringde till förlossningen och vi fick åka in. När jag klev ur bilen utanför förlossningen övergick sipprandet till forsande! Minns att jag hade ljusgrå mjukisbyxor på mig och att jag kände mig dum som gjort ett så osmart klädval (ni kan ju tänka er hur diskret en vattenavgång är i ett par ljusgrå byxor… inte så diskret). Precis som om det spelade någon roll…

 

Vid det här laget kände jag fortfarande inte av några värkar. Hade vi väntat en enling hade vi förmodligen fått åka hem igen för att vänta in värkarna men pga att vi väntade tvillingar fick vi vara kvar. En tvillinggraviditet räknas som en riskgraviditet och därför vill de ha en under lite extra uppsikt. Nu hade klockan blivit 17:00 och vi fick ett rum där vi installerade oss. Det kommer inte bli lätt att somna här ikväll med alla tankar som snurrar, tänkte jag som var helt inställd på att det skulle dröja till dagen därpå innan värkarna skulle sätta igång. Och stackars Oskar som ska behöva sova i fåtöljen, vet jag också att jag tänkte. Då visste jag inte att vi båda skulle “slippa” sova den natten. Därmed inte sagt att “slippa” behöver betyda att det vi skulle vara med om var bekvämare än att ligga sömnlös eller tillbringa en natt i en fåtölj. Vid 19-tiden började jag känna av som svag molnande mensvärk. Då vi båda började bli hungriga bestämde vi oss för att gå ut i det gemensamma matrummet för att äta lite kvällsmat. Vi kom bara några meter ut i korridoren innan jag kände att den där hungern var som bortblåst. Jag kände mig illamående och var tvungen att vända tillbaka till sängen. Vi gick tillbaka till vårt rum och nu kände jag att värkarna började tillta mer och mer. Jag hade ju förstått att den här fasen skulle vara jobbig och kräva uthållighet. Därför ville jag vänta så länge som möjligt med att ringa på klockan. Var rädd att jag bara skulle vara öppen typ 2 cm och bli superbesviken. Ville ju liksom känna “yes, då har jag gjort en stor del, nu fixar jag det sista också” Förstår ni? Men kl 21 ringde vi iaf på klockan. Barnmorskan som kom in i rummet märkte på mig att jag nu började få ont på riktigt och föreslog att jag skulle ta någon form av smärtlindring. Vi kom fram till att jag skulle testa akupunktur. Men innan hon fixade fram grejerna ville hon kolla hur öppen jag var. Det visade sig att jag var öppen 6,5 cm och att det var för sent att sätta in någon smärtlindring utöver lustgas. Minns att jag kände mig väldigt lättad när det visade sig att jag var öppen så pass mycket ändå.

 

Nu var det nära!

 

Jag fick lustgas och värkarna blev nu starkare och starkare. När värkarna kom väntade jag tills de var nästan ända uppe på sin topp innan jag satte lustgasen till ansiktet. Det är nämligen så att jag har en grym fobi för att spy och jag hade hört att man kunde bli illamående och spy av just lustgasen. Det enda jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev var “Jag vill att ni ska veta att jag är sjukt rädd för att spy!”

 

När värkarna började bli outhärdliga sa barnmorskan till mig att sätta till masken redan när jag kände att en ny värk var på gång istället för att vänta tills den redan var på toppen. Det tar ju några sekunder innan lustgasen ger effekt såklart. Men jag skrek bara

 

“Neeej, jag vill inte spy!”

 

Vi har skrattat åt detta i efterhand. Ni förstår att man är rädd för att spy när man hellre avstår lustgas vid en förlossning än gör det.

 

Här börjar tidsuppfattningen bli ganska svag. Smärta, andas, dricka, smärta, andas, samla mig, samla mig, samla mig, smärta, andas, tänka positivt positivt positiiivt, snart är de här, vad är klockan, nu jävlar händer det, snart, snart, snart, nej detta gååår inte, jag orkar inte en minut till, vad är klockan, andas, smärta, andas.

 

Helt plötsligt var rummet fullt av folk. Som tur var hade min barnmorska redan förberett mig på att det skulle vara mycket folk i rummet vid förlossningen, så att jag inte skulle bli orolig. Det är det alltid vid en tvillingförlossning. Det är ju trots allt två barn att hålla ordning på.

 

Plötsligt hör jag något som ger mig en sån sjuk pepp och kraft. En av barnmorskorna säger “Annika, nu ser jag huvudet, nu är det nära.” De orden från barnmorskan glömmer jag aldrig. Det fanns verkligen ett (två) barn där inne! “Nu trycker du bara på” sa barnmorskan till mig och jag kände bara att nu är detta snart över, TRYCK nu Annika! Klockan var 01:25 när jag började krysta.

Kl 01:35 föddes vår Vilhelmina (2710 g). Oskar fick upp henne på bröstet. Många har frågat mig om det inte är knäckande att känna att man ska göra om allting igen när man äntligen fött det första barnet. Men nej, nu red jag bara på nån våg av adrenalin. Vem var tvåan som låg kvar där inne???

Nu stod en läkare och hängde över mig med ett stadigt grepp över min mage. Hon höll nämligen den andra bebisen på plats i magen så att den inte skulle lägga sig i säte nu när ettan helt plötsligt hade lämnat massa utrymme efter sig där inne.

 

När Vilhelmina nu hade fötts avtog värkarna. Jag fick vila en liten stund men sedan behövde ju även tvåan komma ut. Jag fick värkstimulerande dropp för att värkarna skulle komma igång igen. Jag hade inte haft en tanke på att det bara var ettans fostervatten som hade gått tidigare på dagen men tjoff så gick nu vattnet ännu en gång, för tvåan den här gången. Kl 02:04 kom krystvärkarna tillbaka och kl 02:11 föddes vår Lydia (2980 g).

 

IMG_1478

 

Att föda barn är det coolaste man kan vara med om. Visst gör det fruktansvärt ont men känslan av att snart snart snart få träffa sitt/sina barn är så mycket större och så grymt häftig! Vill passa på att tipsa om en bok jag läste när jag var gravid som heter “Att föda utan rädsla“. Den handlar om att tankens kraft och rätt andning kan ta dig väldigt långt. Läs den om du snart ska föda och stort lycka till med ALLT!<3

 

 

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
sandratolonen

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats